PROVOCERANDE KOLLEKTIVLIV

nu har den kommit. den där sjukliga längtan efter sommaren.

jag sitter och tänker på alla festivaler jag varit på och minns vissa stunder lite bättre än andra
(av olika anledningar..) 2009, när jag älskade libertines så mycket att mitt hjärta nästan gick sönder
och både pete och carl skulle spela på p&l. pete trashade scenen till fuck forever.
när jag stod och grät under gustav norens tal (det var ett ganska konstigt tal men jag var
ung och full så jag grät ändå) innan if i dont live today. kärlek är ett brev skickat tusen gånger
är nog den låt som påminner mig mest om sommaren 09. 2010 när jag var på vampire weekends
konsert och dansade till california english. anledningen till att det är ett sånt starkt minne 
är att det är det enda jag har från den konserten. 2011 när jag körde jazzhands under hela
paolo nutinis spelning. jag grät i en timme efter att the ark hade kört calleth you cometh i 
(det var sjukt jobbigt, jag fick vätskebrist..) like a rolling stone var den enda låt man hörde vilken
det var på bob dylans spelning men det gjorde inget för han är bob dylan. man dansade runt till
håkan hellströms ramlar med ett papper lindat runt benet för man hade själv ramlat och det
sprutade blod. (det är ett fett ärr nu. fint minne) på emmaboda dansade man skitfult i leran 
till alla two door cinema clubs låtar. man var full och rockade fett till bloody beetroots och
var nykter men glad ändå på familjen. och till sist gick man på feed me, årets sista konsert
och dansade fult där med.  

det här är, utan tvekan det längsta inlägget jag någonsin gjort. säg tack.
här är alla låtar jag pratade om. lyssna och var glada alla mina barn.

/m